Själv ikväll. Skulle vilja ringa någon, någon som vet precis vem jag är. En vän att skratta och gråta med. Visst, min man passar in där vissa dagar. Men ofta kommer vardagsproblemen imellan. Tänk att ha någon som känner dig under skinnet och känner precis vad du menar, någon som bara är en vän.

Inte en vän som måste gå och skvallra hos någon annan, utan någon som bara bryr sig om.

Jag glömde mitt "lyckopiller" i morse, men är ändå i rätt bra form. Känner mig mer fundersam än ledsen och nere. Fast visst undrar man hur länge man ska äta dem. Kan inte vara utan just nu,men kan inte heller äta dem hela livet! Det börjar nog bli dags för sängen, om jag kan somna!